Igångsättning av förlossning, även kallat induktion, är en medicinsk procedur som används för att starta förlossningen när den inte börjar av sig själv eller när det finns medicinska skäl att sätta igång den. En igångsättning kan vara planerad på förhand, exempelvis om graviditeten gått för långt, eller om det finns risker för mamman eller barnet. Här går vi igenom hur en igångsättning går till, vilka metoder som används och vad man kan förvänta sig.
När görs en igångsättning?
En igångsättning av förlossningen kan bli aktuell av flera olika skäl. Några av de vanligaste anledningarna är:
- Överburenhet: Om graviditeten har gått mer än 41–42 veckor utan att förlossningen har startat på egen hand.
- Hälsoproblem hos mamman: Om mamman har hälsoproblem som högt blodtryck, diabetes eller andra tillstånd som kan påverka förlossningen.
- Komplikationer under graviditeten: Om det finns problem med moderkakan, för lite fostervatten eller att barnet inte växer som det ska.
- Vattenavgång utan värkar: Om vattnet har gått men värkarna inte kommer igång inom en viss tid.
Att sätta igång förlossningen innebär att man startar värkarna konstgjort. Metoden för igångsättning beror på flera faktorer, bland annat hur mogen livmoderhalsen är och vilken metod som bedöms vara bäst för mamman och barnet.
Förberedelser inför igångsättning
Innan igångsättningen gör barnmorskan eller läkaren en bedömning av livmoderhalsens mognad, vilket innebär att de undersöker om livmoderhalsen är mjuk, öppen och redo för förlossning. Denna bedömning hjälper till att välja den mest effektiva metoden för igångsättning.
Metoder för igångsättning
Det finns flera metoder för att sätta igång förlossningen, och valet av metod anpassas efter individuella förutsättningar. Nedan följer de vanligaste metoderna:
1. Medicinsk igångsättning med prostaglandiner
Prostaglandiner är hormoner som hjälper till att mjuka upp och öppna livmoderhalsen. Vid en medicinsk igångsättning används prostaglandiner ofta i form av tabletter, gel eller som en liten stav som placeras i slidan. Detta gör att livmoderhalsen börjar mogna, vilket kan starta värkarna. Effekten av prostaglandiner varierar; för vissa startar värkarna inom några timmar medan det för andra kan ta längre tid.
2. Ballongkateter
Om livmoderhalsen inte är mogen kan en ballongkateter användas. Detta är en tunn slang med en liten ballong som förs in i livmoderhalsen och fylls med vätska. Ballongen trycker försiktigt på livmoderhalsen för att hjälpa den att öppna sig. Denna metod kan vara ett alternativ till prostaglandiner och används ofta om det finns medicinska skäl att undvika läkemedel.
3. Oxytocindropp
Oxytocin är ett hormon som stimulerar livmodern till att dra ihop sig och skapa värkar. Om livmoderhalsen redan är mogen kan man använda oxytocindropp för att starta eller intensifiera värkarna. Droppet ges via en intravenös infart (IV) och dosen anpassas gradvis för att skapa regelbundna och effektiva värkar. Oxytocindropp används ofta om andra metoder inte har gett tillräcklig effekt.
4. Vattenavgång (amniotomi)
Vid vissa igångsättningar kan man använda sig av en metod där barnmorskan punkterar fosterhinnorna, vilket gör att fostervattnet går. Denna procedur kallas amniotomi och utförs med ett litet, sterilt instrument. Att låta vattnet gå kan stimulera värkarbetet och är vanligt att kombinera med andra metoder, exempelvis oxytocindropp. Det är dock en metod som endast används när livmoderhalsen redan är något öppen.
Vad kan man förvänta sig under en igångsättning?
En igångsättning innebär oftast att förlossningsprocessen startar långsammare än vid en spontan förlossning. Det kan ta tid innan värkarna blir regelbundna, och det är vanligt att igångsättningar kräver fler medicinska interventioner, såsom smärtlindring och övervakning av barnets hjärtslag. För vissa startar förlossningen relativt snabbt efter igångsättningen, medan det för andra kan ta ett dygn eller mer innan förlossningen verkligen är igång.
Smärtlindring vid igångsättning
Igångsättning kan göra att värkarna upplevs mer intensiva, eftersom de ofta kommer snabbare än vid en naturlig förlossning. Därför är det bra att tänka igenom vilken smärtlindring du önskar. Lustgas, epiduralbedövning och sterila kvaddlar är vanliga alternativ, och din barnmorska kan guida dig till den smärtlindring som passar bäst.
Risker och biverkningar
Igångsättning av förlossningen är en säker procedur, men som med alla medicinska ingrepp finns det vissa risker och biverkningar. Dessa kan bland annat inkludera:
- Överstimulerade värkar: Om värkarna blir för starka och täta kan det leda till stress för barnet. I sådana fall kan doseringen av oxytocin justeras.
- Risk för kejsarsnitt: Vid en utdragen igångsättning som inte leder till en normal förlossning kan kejsarsnitt bli nödvändigt.
- Infektioner: Om igångsättningen tar lång tid efter att vattnet har gått finns en liten risk för infektion, vilket är en av anledningarna till att övervaka noga.
Vårdpersonalen är välutbildad i att hantera dessa situationer, och du kan alltid prata med din barnmorska eller läkare om de risker som är kopplade till igångsättning.
Vanliga frågor om igångsättning av förlossning
Hur lång tid tar en igångsättning?
Tiden varierar från person till person. För vissa kan förlossningen starta relativt snabbt, medan det för andra kan ta 1–2 dygn innan aktiva värkar börjar.
Gör det ont att få en ballongkateter?
Det kan kännas obehagligt när katetern placeras, men många upplever det inte som smärtsamt. Obehaget brukar försvinna när katetern sitter på plats.
Kan jag önska en igångsättning om jag är rädd för att vänta för länge?
Igångsättning utförs oftast av medicinska skäl. Om du är orolig över att vänta kan du prata med din barnmorska, som kan bedöma dina behov och ge dig vägledning.
Vilken smärtlindring är bäst vid igångsättning?
Det finns flera alternativ. Din barnmorska kan rekommendera den smärtlindring som passar bäst för din situation. Många använder lustgas eller epidural.
Kan jag gå hem om igångsättningen inte har gett effekt?
Det beror på metoden som används och din medicinska status. Vissa metoder, som prostaglandiner, kan tillåta att du går hem en stund, medan andra, som oxytocindropp, kräver kontinuerlig övervakning.
